Pakistan beslagtar böckerna, inte gärningsmännen

Mirza Safdar Mahmood, 65, hade precis lämnat sin bilverkstad i Mandi Bahauddin den 2 september när två män öppnade eld mot honom. Han dog på platsen, nära stadens Eidgah, den öppna plats där muslimer samlas för eidbön. Platsen bär på en bitter ironi. Mahmood var ahmadi, medlem av ett samfund som ser sig som muslimskt men som enligt pakistansk lag inte får kalla sig det, och FN-experter varnar för att ahmadier kan gripas enbart för att de firar eid, till och med i hemmet. Polisen sade till dagstidningen Dawn att mordet tycktes vara riktat. Han hade inga kända fiender. Men han hade en tro, och i Punjab kan det räcka.

Den 19 september var det Malik Mahmood Mubaraks, 70, och hans son Ayaz, 40, tur. De sköts på väg hem i distriktet Sargodha. Båda överlevde. Gärningsmännen flydde på en oregistrerad motorcykel, och polisen upprättade pliktskyldigt en polisanmälan, en så kallad first information report, dagen därpå. Inga gripanden har rapporterats. I ett land där religiöst motiverade mord sällan leder till fällande domar är en sådan anmälan, konstaterar människorättsorganisationen Voice of Pakistan Minority, ”mindre rättvisa och mer pappersarbete”.

Pakistans institutioner sitter dock inte sysslolösa. Några dagar före skottlossningen i Sargodha fastställde den federala författningsdomstolen Punjabs förbud mot Rohani Khazayeen, en samling i 23 band med skrifter av Ahmadiyyarörelsens grundare, med motiveringen att religionsfriheten är underordnad lag, allmän ordning och moral. Böckerna har varit beslagtagna sedan 2014, och så kommer det att förbli. Staten kan med andra ord spåra upp 23 band teologi. En oregistrerad motorcykel ligger däremot utom räckhåll.

Inget av detta är en slump. År 1974 avgjorde Pakistans parlament en teologisk fråga genom ett grundlagstillägg som förklarade ahmadier icke-muslimer. Paragraferna 298-B och 298-C i strafflagen gjorde senare deras tro till en lista över brott: en ahmadi som kallar sig muslim riskerar upp till tre års fängelse. Den brittiska kristna människorättsorganisationen CSW beskriver dem som den religiösa grupp i landet som är ”mest institutionellt och konstitutionellt förtryckt”. I juni skadades tre ahmadier i ett religiöst motiverat angrepp i Rabwah, också det i Punjab.

Den 7 september fyllde FN-experter i resten av bilden: angrepp på ahmadiernas gudstjänstlokaler, vanhelgade gravar, ingrepp mot eidfirandet, gripanden för religionsutövning, hatpropaganda. Allt detta, sade de, sker med ”tyst medverkan från myndigheterna”. De uppmanade Islamabad att bryta mönstret av straffrihet och att se över lagar som strider mot landets åtaganden om mänskliga rättigheter. CSW vill för sin del att det internationella samfundet ställer Pakistan till svars.

Så går det när en stat utnämner sig själv till domare över den sanna tron. Lagen vaktar etiketten, domstolarna vaktar böckerna, och gärningsmännen lämnas, hittills, åt pappersarbetet.