Löfte hållet: talibanerna infriar sitt löfte att piska kvinnor offentligt

Ledare anklagas ofta för att bryta sina löften. Inte Hibatullah Akhundzada. I mars 2024 tillkännagav talibanernas sällan synlige högste ledare i ett ljudmeddelande, som NPR rapporterade om, comebacken för en gammal favorit i hans rättssystem: ”Vi kommer att piska kvinnorna ... vi kommer att stena dem till döds offentligt [för brott].”

Rörelsen ansåg redan att piskning och stening var lämpliga straff för förseelser som att undervisa flickor trots förbudet mot gymnasieutbildning för kvinnor, eller äktenskapsbrott. Sedan dess har den visat en beundransvärd konsekvens.

Siffrorna, med vänlig hälsning från talibanerna

Afghanistan Human Rights and Democracy Organization (AHRDO), en frivilligorganisation som utreder kränkningar av mänskliga rättigheter, räknar till 2 745 personer som utsatts för kroppsstraff mellan februari 2022 och april 2026, utifrån talibanernas egna offentliga uppgifter. En FN-rapport från mars 2026 anger minst 1 110 piskstraff förra året: ”bara under 2025 utsattes fler män och kvinnor för offentlig piskning än under alla tidigare år sammantaget.”

Dessa siffror bygger på fall som talibanernas högsta domstol publicerar på nätet och i över 500 pressmeddelanden. Förespråkare misstänker att de är fler: piskningar på plats, till exempel av kvinnor som bryter mot klädkoden, hamnar sällan i domstolens register.

Det är förbjudet att filma, men motståndare spelar in i smyg och lägger ut filmerna. MA, en afghansk aktivist som av rädsla för repressalier bara uppgav sina initialer, delade med NPR en video som uppges visa en kvinna som piskas i provinsen Kandahar. NPR kunde inte verifiera den på egen hand; talibanerna svarade inte på en begäran om kommentar.

Rättvisa på talibanvis

”Piskstraffen är en viktig del av rättskipningen i talibanernas ögon”, säger Shaharzad Akbar, verkställande direktör för människorättsorganisationen Rawadari, ett sätt att ”kontrollera och förtrycka befolkningen”. Samira Hamidi på Amnesty International kallar dem ”ett verktyg för skrämsel och social kontroll”.

En liten detalj: Afghanistan är fortfarande part i bland annat konventionen mot tortyr. ”När något kallas ett straff men i sig utgör en kränkning av de mänskliga rättigheterna kan det inte betraktas som ett lagligt straff eller som rättvisa”, säger den Storbritannienbaserade juristen Haydee Dijkstal, som bidrog med juridisk analys till AHRDO:s rapport. I de dokumenterade fallen fick ingen ordentligt juridiskt ombud, något försvar eller ens möjlighet att yttra sig i rätten.

Vilka som hamnar under piskan

Kvinnor och marginaliserade grupper, däribland hbtq-personer, drabbas hårdast, anklagade för ”brott” som att visa sig offentligt utan en mahram (manlig förmyndare), samkönade eller utomäktenskapliga relationer eller att ”rymma” hemifrån. Försvar är knappast ett alternativ: sedan 2021 har talibanerna avskedat omkring 270 kvinnliga domare och ungefär 1 500 registrerade kvinnliga advokater. Afghanistan har i dag inga kvinnliga domare, åklagare eller officiellt registrerade kvinnliga advokater.

• Fall PF003: en kvinna i lång kappa i stället för burka greps på en basar, misshandlades tills hon blödde från huvudet och dömdes till 15 piskrapp.
• Fall PF006: en kvinna med intellektuell funktionsnedsättning greps i sin trädgård och våldtogs vid en talibansk vägspärr, berättade hennes familj för AHRDO. När familjen klagade fängslades hon för att ha ”haft en relation utanför äktenskapet”: tjugo piskrapp och två månaders fängelse, där hon fick livshotande skador.

Föreställningen fortsätter

Överlevande beskriver utfrysning och svårigheter att få sjukvård. Akbar funderar också över publiken: ”vad säger det om någon som ställer sig i kö för att se en annan människa bli misshandlad?” Hamidi varnar för att det ”normaliserar våld och främjar rädsla och självcensur”.

Talibanerna kommer inte att bestå för evigt, men tänk om vi inte kan bryta oss ur den kedja av trauma, ilska och bitterhet som de planterar i samhällena.— Shaharzad Akbar